MAKTKAMP ELLER HARMONI? 

 Hur vill du leva tillsammans med din hund?
 Skall er relation bygga på trygghet och förståelse eller skall er relation bygga på en maktkamp, där den som är starkast, argast eller tuffast vinner?
 Behövs det en maktkamp över huvudtaget?
 
 Jag vill påstå att det inte behövs.

 Hundar och människor är lika på många områden men också olika. Vi pratar olika språk och vi har lite olika behov men för övrigt är vi i mångt och mycket lika.
 Vi har en gemensam bakgrund som jägare, vi lever i familjer med en social gemenskap, våra sinnen består av känsla, syn, hörsel, lukt och smak, våra kroppar 
 fungerar i stort sett likadant både fysiologiskt och anatomiskt, vi kan uppleva känslor som glädje, rädsla, ilska, nedstämdhet och ångest och vi styrs i mycket
 hög grad av våra känslor.
 Det innebär att det oftast ligger en känsla bakom vårt handlade och vårt beteende.
 Trots att vi är så lika uppstår det ganska ofta problem i samvaron med våra hundar, där vi inte förstår våra hundars beteende eller missförstår dem helt enkelt.
 Vi säger eller får höra att hunden är dominant, att den försöker ta över ledarskapet eller att vi inte är bra ledare för våra hundar., och vi tror på det!
 På TV förstärks dessa antaganden ofta då där finns flera hundprogram där de flesta problem antas bero på att hunden är dominant.

 Stämmer detta verkligen?

 Nej, jag menar att det inte stämmer.
 Hundar är hundar och människor är människor och hundar är inte dummare än att de förstår och ser detta.
 Dominans dvs. att vara den som bestämmer i en familj (flock) finns bara inom den egna arten,  och vi tillhör olika arter.
 Hundar är inte ett dugg intresserade av att ta över någon ledarroll.

 Vad de är intresserad av är att få mat, vatten och lite godis då och då. Dessutom vill de leva i en social gemenskap, att få tillhöra en familj, att få någon vettig
 sysselsättning då och då och att ha tak över huvudet. Mys & kel med någon som tycker om dem &  en mjuk soffa att krypa upp i ger ytterligare lite guldkant på tillvaron.

 Var har dessa envisa teorier om dominans kommit ifrån?

 Det undrar jag också, för det är något mycket viktigt man har missat här. Nämligen att hundar och alla djur som lever i flock inte vill bråka hela tiden, för gör de det så försvagas flocken dramatiskt och en svag flock är dålig på att skaffa mat. Det är alltså helt igenom mycket destruktivt att bråka om vem som skall bestämma, när det finns
 mycket viktigare saker att göra nämligen att skaffa mat och att fortplanta sig, så att flocken kan leva vidare.
 Den förlegade och helt inaktuella dominans och ledarskapsteorin bygger på gammal forskning, där man tittade på djur bl.a. vargar som levde i fångenskap.
 Det var mycket bråk om resurser som mat och parningar och man antog helt enkelt att detta gällde andra djur också som tex hunden.
 Alla vargforskare idag har klart och bestämt  deklarerat att de slutsatser man då drog, idag anses helt felaktiga. De hävdar också att det inte finns någon klar hierarki i vilda vargflockar OCH att man inte kan applicera det som gäller vargar på hundar.
Modern forskning har också visat att vargen och hunden idag inte står varandra speciellt nära, då hunden som art har förändrats mycket under aveln som bedrivits.
Summan av kardemumman är att det inte finns något som pekar på att hunden vill vara någon ledare i familjen, eller att hundägaren hela tiden måste hålla hunden på plats.
 

All form av aggressioner inom hund och vargvärlden har ett enda syfte, nämligen att få den andra att gå  sin väg, så att man slipper "ta till knytnävarna", budskapet är ungefär ”stick och brinn”. Det kan innebära att hunden som behandlas med hot, smärta och stränghet inte ser sin ägare som en bra och trygg ledare, utan snarare som en som man skall hålla sig undan ifrån eller en som man skall vara rädd för.
 Hundar som behandlas med hotfulla och smärtsamma metoder som t. ex. att bli nerbrottad, att bli ruskad i nackskinnet, att bli ryckt i halsen med kopplet eller att ofta få arga tillsägelser reagerar på två sätt.
 Antingen blir hunden rädd, kuvad och helt passiv, den vågar helt enkelt inte göra något som helst för att riskera att få obehag. Många som ser dessa hundarna tror och tycker att de är jättelydiga, men vad det hela handlar om är att hunden är rädd för sin ägare och för sin familj.
Trist, mycket trist, och jag tror inte att de flesta vill ha det så.
 Den andra kategorin hundar reagerar genom att svara emot, att helt enkelt tala om att ”jag tar inte den här skiten från dig”. De känner sig helt enkelt hotade, och då försvarar de sig.  Dessa hundar, som inte blir kuvade, blir stämplade som hopplösa hundar med ett dåligt psyke, och de hundtränare som använder sig av hotfulla och våldsamma metoder, vill inte ha med dessa hundar att göra,  eftersom  de inte kan kuva dem.
 I båda fallen kallar man hundarna dominanta, vilket de inte är.

 Vad handlar det då om, när det uppstår problem med hunden?

 I de flesta fall handlar det om att hundägaren inte har rätt kunskap om hur hundar fungerar, och inte kan läsa hundens signaler och helt enkelt missförstår sin hund.
 Hundägaren är ofta också otydlig och inkonsekvent vilket gör att hunden känner sig otrygg och inte förstår sin ägare. En hund som inte förstår sin omgivning och som inte är trygg är ofta en frustrerad och stressad hund.
 När hundägaren känner sig osäker går de flesta i kamp med hunden, för att försöka visa vem som bestämmer. När detta sker blir hunden ännu mer osäker på sin ägare och tappar lätt förtroendet helt för denna. Sedan är man inne i den onda cirkeln, där våld föder våld eller helt enkelt skapar en mera problematisk hund.

 Hur skall vi då bemöta och leva med våra hundar?

 Med respekt för deras sätt att vara hundar, genom att var tydliga så att våra hundar förstår oss, genom att skaffa sig kunskap om hur hundar fungerar och hur de kommunicerar och med vänlighet och kärlek kommer man mycket, mycket långt.
 Genom att skaffa sig rätt kunskap om hundar slipper man ställa orealistiska och orättvisa krav på sin hund, som den inte heller kan leva upp till.
 Att leva med och uppfostra en hund skiljer sig inte nämnvärt från att leva med och uppfostra sina barn eller sin äkta hälft. Den stora skillnaden är att vi och våra hundar pratar olika språk, och här gäller det att förstå varandra så att inga missförstånd sker.
 
 Vad som slagit mig många gånger är hur tålmodiga och anpassningsbara våra hundar är gentemot oss människor. De finner sig i nästan vilken behandlig från oss som helst, och ändå möter de oss med viftande svans och ett gott humör.
 Jag önskar att hundar skulle vara mera som katter, de finner sig oftast inte i någon dålig behandlig, då säger de ifrån direkt eller så struntar de helt i sin ägare och behandlar de som om de inte fanns.
 
 Hundprogrammen på TV då, kan man inte göra som de gör där?

 Köp inte det som serveras på TV, där ser man bara en liten del av hela problemet, och tittar man på hundarna, vilket man alltid skall göra och inte på hundtränaren, blir man inte glad, då de allt som oftast signalerar både rädsla och osäkerhet.
 Allt som visas på TV är inte sanning, mycket är fejkat och verklighetsfrämmande och hundträningen är inget undantag. Det finns inga ”quickfix” dvs. snabba lösningar på komplexa problem, att tro på det är ganska naivt tycker jag.
 

 Har Du problem med din hund, ställ dig alltid frågan ”vad handlar detta verkligen om?” Vet du inte, förstår du inte din hund, skall du absolut vända dig till en professionell hundkonsult eller hundpsykolog som arbetar med hundvänliga metoder för att få hjälp, innan din relation till din hund skadas av en hård och orättvis behandling.
 

Hundar behandlar inte varandra med tuffa, våldsamma metoder som bygger på att kuva och skrämmas, det finns ingen anledning för oss människor att behandla dem så heller!

 Citat av en klok man:

 "THE GREATNESS OF A NATION AND ITS MORAL PROGRESS CAN BE JUDGED BY THE WAY
 ITS ANIMALS ARE TREATED"
 

 fritt översatt:

 "STORHETEN HOS EN NATION OCH DESS MORALISKA UTVECKLINGSNIVÅ KAN BEDÖMAS AV
 HUR DJUREN BEHANDLAS"

© Eva Henriksson

Dipl. Hundpsykolog & Cert. Coach

Tillbaka